Sänkningen av Lusitania, 1915

RMS Lusitania i New York på sin jungfruresa, 1907
N. W. Penfield - Library of Congress Prints and Photographs Division, LC-USZ62-64956

RMS Lusitania var en brittisk atlantkryssare som vid sin sjösättning 1906 var världens största passagerarfartyg, bara ca 30 m kortare än Titanic som sjösattes fem år senare. 1907 vann hon också det Blå Bandet som världens snabbaste att korsa Atlanten. Som ett av Cunard-linjens flaggskepp gick hon fortfarande i trafik 1914 när första världskriget bröt ut.



En av Storbritanniens strategier under första världskriget var att försöka svälta ut Centralmakterna (dvs. Tyskland, Österrike-Ungern och senare även Turkiet) genom att blockera transporter till dessa länder. Storbritannien förklarade därför hela Nordsjön som krigsområde redan på hösten 1914, och minerade transportvägarna för att blockera alla livsmedelstransporter ämnade för Tyskland (vilket även påverkade det neutrala Sverige negativt eftersom det försvårade transporter hit). Tyskland svarade med vad som brukar kallas "det oinskränkta ubåtskriget" – en order för tyska ubåtar att från och med den 18 februari 1915 sänka alla handelsfartyg som seglade under Storbritanniens eller dess allierades flagg inom en viss zon, motsvarande östra Nordatlanten.

Allt sedan 1856 hade sjökrig reglerats av folkrättsliga regler genom den s.k. Parisdeklarationen, som hade förtydligats genom Haagkonventionen av 1907, och kompletterats av Londondeklarationen från 1908, som skrivits under och följdes av både Tyskland och Storbritannien, även om den aldrig ratificerades. Enligt dessa regler fick bl.a. ett handelsskepp inte förstöras utan att besättning och passagerare sattes i säkerhet. Emellertid åsidosattes dessa regler under första världskriget eftersom tyskarna ansåg att britternas användning av s.k. Q-fartyg, ombyggda handelsfartyg som lockade till sig tyska ubåtar och anföll dem när de kom i ytläge, gav dem rätt att behandla alla fartyg, även handelsfartyg, som fientliga.

Lusitanias position var dessutom en smula ambivalent – hon hade ursprungligen byggts med stöd av brittiska amiralitet och hade till och med utrustats med kanonfästen för att kunna göras om till krigsfartyg, även om några kanoner aldrig monterades, och hon användes för att, utöver passagerare, transportera vapen och ammunition. Det senare förnekades hårdnackat av officiella brittiska källor fram till 1982, men tyskarna ansåg sig ha skäl att misstänka att det fanns ammunition ombord. Hon ansågs därför vara ett legitimt mål för tyska ubåtar.

I april 1915 ankom Lusitania New York efter sin 201:a Atlant-resa, och gjorde sig berett att återvända till Storbritannien. Tyskarna gjorde ingen hemlighet av sin inställning till hennes status som militärt mål, tvärtom. Man gick till och med så långt att man publicerade en officiell varning i en annons.

NOTICE! 

TRAVELLERS intending to embark on the Atlantic voyage are reminded that a state of war exists between Germany and her allies and Great Britain and her allies; that the zone of war includes the waters adjacent to the British Isles; that, in accordance with formal notice given by the Imperial German Government, vessels flying the flag of Great Britain, or any of her allies, are liable to destruction in those waters and that travellers sailing in the war zone on the ships of Great Britain or her allies do so at their own risk. 

IMPERIAL GERMAN EMBASSY 

Washington, D.C., 22 April 1915.

En av dem som valde att avstå, trots att hon ska ha erbjudits en gratis svit ombord, var den kända brittiska skådespelerskan Ellen Terry som lovat sin dotter att resa med ett amerikanskt fartyg av säkerhetsskäl. Hon bokade därför in sig på den mindre bekväma New York, och skrev skämtsamt i sin dagbok: "I suppose on the whole I prefer this bed to the Ocean Bed."

Trots dessa varningar valde dock många att ta risken, och när Lusitania lämnade New York den 1 maj 1915 hade hon inte mindre än 1266 passagerare ombord, vilket med hennes besättning innebar att det sammantaget fanns 1962 personer ombord.

Den 7 maj klockan 14.10 passerade Lusitania Irlands sydkust när hon träffade på den tyska ubåten U-20. Walter Schwieger, befälhavare på U-20, beordrade eldgivning, och ubåten avlossade en torped som träffade Lusitania på styrbords sida. Kort därefter hördes ytterligare explosion från Lusitania, som raskt började att sjunka.

U-20 strandad på danska kusten 1916,
efter att besättningen sprängt fören.
Källa: Library of Congress, Prints and Photographs division,
digital ID cph.3b24099.

Besättningen började omedelbart evakuering av passagerarna, men på grund av de svåra förhållandena lyckades man bara framgångsrikt sjösätta 6 av 48 livbåtar. Räddningsaktioner inleddes omedelbart av irländska frivilliga, men trots detta omkom 1,198 personer.

Incidenten väckte internationell avsky, även om tyskarna hävdade att de varit i sin fulla rätt då Lusitania burit vapen ombord och varit ett legitimt militärt mål. Från brittiskt håll förnekades dock detta, och kaptenen ombord tvingades intyga att hon träffats av två torpeder för att förklara den andra explosionen, som troddes varit ammunitionen som exploderade (i själva verket var det sannolikt ångpannorna som exploderade då de träffades av det iskalla havsvattnet). Oavsett, gick känslorna i USA höga då 124 av de omkomna varit amerikaner, och det ställdes krav på att USA skulle träda in i kriget som konsekvens. President Wilson höll dock fast vid den neutrala linjen, men Tyskland valde att i september 1915 förbjuda attacker på passagerarfartyg. 1917 beslöt man dock att återuppta det "oinskränkta ubåtskriget", vilket var en avgörande orsak till att USA då valde att förklara Tyskland krig.

Sentida undersökningar av vraket har visat att Lusitania verkligen hade stora mängder ammunition ombord, vilken befanns ligga i prydliga högar inne i vraket. 1982 medgav också brittiska myndigheter att så var fallet.